Den långa vägen till Ode

 

 

 

 

Centrumbiblioteket Ode i Helsingfors.

(Foto: Ilkka Mäkinen.)

 

 

 

Helsingfors centrumbibliotek Ode är en fas i en lång bibliotekshistorisk process, som började för mer än etthundra år sedan. Ode, på finska Oodi, förverkligade en sekellång dröm om ett fungerande, arkitektoniskt representativt och publikvänligt bibliotek i Helsingfors centrum. När man tittar på det nya biblioteket och går in i det, kan man förstå hur lätt det stryker undan en massa av frustrationer kumulerade under decennier som gått. Ode sammansmälter i sig många olika trender och utvecklingar i bibliotekshistorian samt i stadsplaneringen. Man kan inte helt förstå Ode utan dess förhistoria. Det är en historia där begrepp som huvudbibliotek, centrumbibliotek och biblioteksnätverk cirkulerar runt varandra.

 

Man kan säga att Odes förhistoria började när man 1882 i Helsingfors tog i bruk Nordens första allmänna stadsbiblioteksbyggnad, som var särskilt byggt föt att vara bibliotek. Byggnaden vid Richardsgatan nära Esplanaden var finansierad ur vinstpengar från stadens utskänkningsbolag, d v s med brännvinsförsäljning. Att vara det första fick dock vara det enda trumfkort för byggnaden, annars blev dess verksamhet inte mycket exemplarisk. Redan under planeringsskedet uppstod det en svår konflikt mellan arkitekten, stadsförvaltningen och bibliotekarien Valfrid Vasenius. Bibliotekarien avgick efter en förlust i konflikten. Slutresultatet var inte helt tillfredsställande, t ex hyrdes en del av byggnaden ut till utställningslokaler för den Finska konstföreningen (å andra sidan var denna ”multimedialitet” också banbrytande). 

 

 

Richardsgatans bibliotek i början av 1900-talet.

(Bilden är ur Leo Shcadewitz bok Finlands folkbibliotek [1903].)

 

Redan år 1912 skrev den dåvarande bibliotekschefen Uno Therman i bibliotekets årsberättelse att det behövdes en ny rymlig och tidsenlig byggnad för stadens huvudbibliotek. Det här startade en sekellång process, som i långa perioder var ytterst frustrerande, men som nu har fått ett lyckligt resultat — säkert inte någon slutpunkt, eftersom biblioteksutvecklingen aldrig upphör.

 

Bibliotekschefens frustration och stora arkitekter

 

Den förra chefen för Helsingfors stadsbibliotek och en ypperlig kulturhistoriker Sven Hirn (1925–2013) har färgstarkt skildrat de nästan oändliga faserna i Helsingfors huvudbibliotekstankes utveckling i sin artikel i boken Finnish public libraries in the 20th century (2001). Han har också skrivit stadsbibliotekets historia för åren 1860–1940 (på finska med en svensk resumé). Hirn har i sina bibliotekshistoriska verk varit noggrann att inte beröra den perioden då han var anställd vid stadsbiblioteket och särskilt tiden när han var bibliotekschef (1963–1987), eftersom han såg sig jävig gällande dessa år. I alla fall var han en central gestalt i kampen för ett nytt huvudbibliotek i Helsingfors sedan 1960-talet, men indirekt också i frågan om varför det behövdes ett skilt centrumbibliotek i staden.

 

De mest berömda finländska arkitekterna kopplades turvis till projektet för det nya huvudbiblioteket. Först i turen var Eliel Saarinen på 1930-talet, men för hans del rann planeringen ut i sanden p g a brist på en lämplig tomt. De föreslagna tomterna var antingen för långt borta ifrån centrum eller för trånga. Senare på 1960-talet inkluderade Alvar Aalto huvudbiblioteket i sin storslagna helhetsplan för Tölöviken. Den blev huvudsakligen oförverkligad, endast Finlandia-huset – Aaltos egen skapelse – och Operan blev byggda enligt hans plan.

 

Frånvaron av ett ändamålsenligt huvudbibliotek eller ens en plan för det var så förkrossande för den långvariga bibliotekschefen Uno Therman att när det för första gången organiserades ett nordiskt biblioteksmöte i Helsingfors år 1935, valde han att inte vara på plats.

 

Medan man förgäves väntade på ett nytt huvudbibliotek, byggde man en ny våning för biblioteket vid Richardsgatan, och man var tvungen att utlokalisera bibliotekets funktioner till olika ställen runt om i staden, och man fortsatte att vänta och vänta. Rikhardsgatans bibliotek blev en labyrint och jag har ett eget minne av dess irrgångar. I början av 1980-talet hade jag en diskussion rörande en bibliotekarieanställning – en av de första för mig – med biträdande bibliotekschefen Eila Lindqvist. När diskussionen var över, försökte jag hitta min väg ut ur personalutrymmena, men gick vilse och trädde in i bibliotekschefen Hirns rum, backade och störtade ut. Hirn verkade inte vara särskilt förvånad – kanske hände det ofta.

 

Även om Alvar Aaltos centrumplan blev oförverkligad, gav det dock igen frågan om ett nytt huvudbibliotek offentlighet och det blev en del av stadens allmänna planeringsverksamhet. Huvudbiblioteket togs med när man började planera ett nytt stadscentrum i Böle (på finska Pasila). Man tänkte att den gamla stadskärnan var för trång och man hade storslagna planer att flytta huvudjärnvägsstationen till Böle, bygga kultur- och ämbetshus och tiotusentals nya bostäder. Det nya centrumet skulle vara ett naturligt ställe för huvudbiblioteket. Likväl dröjde det ännu 20 år innan någonting konkret syntes. Många andra byggprojekt gick förbi huvudbiblioteket. Tölös moderna filialbibliotek öppnades 1970; man tänkte att det kunde lätta på trycket mot Richardsgatans bibliotek, men det avgjorde inte problemet med huvudbiblioteket som en administrativ och funktionell kärna för stadens biblioteksnätverk. (Gällande tiden efter 1940 följer jag huvudsakligen Mikko Laaksos historia av Helsingfors stadsbibliotek 1940–2005.)

 

Sven Hirn hade blivit bibliotekschef 1963 efter Uuno Saarnio vars sista tio år som chef präglades av en djup förtroendekris mellan honom och stadens förvaltning. Det var kanske en av orsakerna till att huvudbiblioteksfrågan hamnade i skymundan under efterkrigstiden. Under dessa år växte Helsingfors så det knakade. Det var viktigt att ordna biblioteksservice för de nya stadsdelarna.

 

Äntligen ett nytt huvudbibliotek

 

Sven Hirn kämpade hårt för det nya huvudbiblioteket. Projektet avancerade långsamt i stadens planeringsmaskineri och politiska beslutsfattande organ, men när man kom till året 1980 godkände stadsstyrelsen äntligen den preliminära planen för den nya huvudbiblioteksbyggnaden i Böle. Hirn hade länge följt med biblioteksplaneringen i staden och var uppenbarligen misstänksam mot att man skulle engagera en berömd hjältearkitekt och ville inte heller att en arkitekturtävling skulle organiseras, eftersom han var rädd att biblioteksexperternas inflytande i sådant fall skulle bli för litet. Därför valdes 1980 utan tävling den uppskattade arkitekten Kaarlo Leppänen och hans byrå som planerare för huvudbiblioteket. Men även efter det framskred förverkligandet av biblioteket långsamt. Staden lät fler gånger bli att göra det slutgiltiga beslutet att bygga. Det här sölandet tänjde stadsbibliotekets prestationsförmåga till bristningsgränsen. Biblioteket vid Richardsgatan hade för länge sedan upphört att vara en administrativ och funktionell knutpunkt för biblioteksnätverket i staden. Administrativt och funktionellt levde man ett nomadliv.

 

Huvudsyftet med biblioteksplaneringen för Böle bibliotek var uppenbarligen funktionalitet. Man signalerade att det nya huvudbiblioteket skulle kanske till sina yttre ramar bli anspråkslöst men åtminstone skulle det finnas rymlighet för hela slanten, kanske inte så mycket för publiken än för personal- och serviceutrymmen, eftersom byggnaden planerades framför allt som resurscenter för hela biblioteksnätverket (Aaltonen 2009, 586, Aaltonen 2012, 151–152). Sven Hirn ville uttryckligen inte ha en annan ”Metso” (Tjäder), såsom det nya stadsbiblioteket (1986) i Tammerfors kallades – och det var och är ännu verkligen ett arkitektoniskt under (men också ett fungerande bibliotek).

 

 

 

Helsingfors huvudbibliotek i Böle.

(Foto: Ilkka Mäkinen.)

 

Drömmen om ett nytt stadsbibliotek som hade engagerad flera bibliotekariegenerationer blev verklighet år 1986, när byggnaden på Järnvägsmannagatan i Östra Böle öppnades för allmänheten, men den officiella invigningen var först 1987 då Sven Hirn redan var pensionerad. I alla fall måste han ha varit en synnerligen lycklig man då. Biblioteket är en vacker och fungerande byggnad.

 

Men den nya bibliotekschefen Maija Berndtson kunde inte vila på sina lagrar. Man hade lyckats få till stånd ett nytt funktionellt huvudbibliotek, men det var staden som svek. Böle blev ändå inte ett nytt stadscentrum, även om det blev en ansenlig stadsdel. Inga andra viktiga kulturbyggnader byggdes i Böle (förutom Messukeskus, stadens mässcentrum), mestadels blev det trista ämbetshus som dominerar stället; visserligen finns det ett stort antal bostäder men de hamnar i skuggan av de höga kontorshus åtminstone när man tittar ifrån Böle järnvägsstation. Även Hirn har kallat Böles planering fantasilös vilket resulterade i att stadsbibliotekets fina hus blev brutalt nedtrampat av grannhusen.

 

Dock fullföljde Böle de allmänna målsättningar man hade i tankarna när man började planera stadsdelen. Meningen var att lätta på trycket mot den gamla stadskärnan, styra byggandet av stora affärs- och ämbetshus till Böle så att man inte behövde riva gamla fina hus. (Om Böles planering, se Sundman 1998.) Men det här hjälpte inte för att ge Böle-biblioteket ett gott rykte.

 

”Biblioteket på en soptipp”?

 

Genast började man i offentligheten klaga på att man hade byggt huvudbiblioteket till ett gömställe. Och jag själv har ofta irrat mellan de höga kontorshusen och hittat huvudbiblioteket nästan av en slump (jag är visserligen ingen helsingforsbo). Bibliotekets användare välkomnade inte utan reservationer bibliotekets nya ställe och stadens största tidning Helsingin Sanomat var ganska skoningslöst i sin kritik; tidningen rubricerade även en av sina artiklar: ”Biblioteket på en soptipp” (har det verkligen varit en soptipp där vet jag inte). Tidningen förutspådde att helsingforsborna snart skulle glömma att de överhuvudtaget har ett huvudbibliotek.

 

Sven Hirn försvarade alltid tappert bibliotekets placering med hänvisning till att det var lätt att nå och administrativt funktionellt som kärnan för stadens biblioteksnätverk. Biblioteksnätverket kanske var det som Hirn tänkte som det viktigaste begreppet i bibliotekssammanhang. Även det nya Böle-biblioteket var först och främst den centrala delen av stadens biblioteksnätverk. Men man längtade efter någonting annat, någonting symboliskt, men det blev också mera sakliga orsaker särskilt när det blev klart att de verkligen stora människomassorna fortsatte att röra sig i det traditionella stadscentrumet. Det blev så att säga en motsättning mellan olika perspektiv, det administrativa och det användarmässiga.

 

Debatten om huvudbibliotekets placering fortsatte hela tiden efter öppnandet av biblioteket i Böle. Bibliotekets ledning (där Sven Hirn inte mera var med) medgav själv att det kanske inte var så lyckat att placera huvudbiblioteket utanför stadskärnan. Biblioteket användes dock flitigt, så det var inte fråga om en felinvestering, men Böle-biblioteket var inte något som skulle lyfta biblioteksverksamheten till en ny nivå.

 

Kulturministerns ord ger hopp

 

År 1998 påpekade kulturminister Claes Andersson att idén att bygga huvudbiblioteket i Böle hade grundats på tanken att stadsdelen skulle bli ett verkligt andra centrum för staden med mångsidiga serviceformer, kulturbyggnader o s v, men att det förverkligades bara i fråga om huvudbiblioteket. Man hade igen börjat planera inom den gamla stadskärnan, Kampen och Tölövikens stränder, och nu var det viktigt att få ett nytt huvudbibliotek där var människorna verkligen rörde sig. Jag är ganska säkert att det var stadsbibliotekets ledning (chefen var då Maija Berndtson) som hade viskat i kulturministerns öra. Kulturministerns uttalande elektrifierade igen frågan om ett huvudbibliotek i självaste stadskärnan, och stadsbiblioteket startade planeringen. På den här tiden tänkte man att biblioteket kunde vara färdigt redan 2008, men stadens finanser försvagades och biblioteket måste vänta.

 

Men det hände mycket i biblioteksvärlden dåförtiden. Den nya utvecklingen inom datakommunikationen hade inte resulterad i att överge biblioteket som plats, även om man hade börjat tala om biblioteket utan väggar och många trodde att biblioteken i framtiden skulle vara helt virtuella. Biblioteksbyggnadens betydelse har dock inte minskat, även om biblioteket som ett förvaringsställe för materiella objekt, böcker, har blivit mindre viktigt. Man har byggt många nya ståtliga, även märkliga biblioteksbyggnader överallt i världen, och människor tycks gilla dem.

 

Den nya sociala och datatekniska situationen fick uppmärksamhet också inom Helsingfors stadsbibliotek. Biblioteket utvecklade målvetet databaserade tjänster, såsom den nya informationstjänsten iGS (information Gas Station). Helsingfors stadsbiblioteks betydelse som den digitala knutpunkten för alla Finlands allmänna bibliotek blev hela tiden viktigare. Biblioteket hade på 1980-talet utnämnts till centralbibliotek för hela landets allmänna bibliotek och den här ställningen blev viktigare och viktigare med datakommunikationens frammarsch. Biblioteket publicerade år 2005 en visionär rapport on ”Det gränslösa biblioteket – en källa till bildning och upplevelser genom hela livet”. Men i biblioteket tänkte man att tiden inte var förbi för bibliotekslokaler, utan det var fråga om att de användes på ett nytt sätt, ett sätt som användarna till en stor del bestämde själva. Den här tanken måste styra också planeringen av nya bibliotekslokaler.

 

Stadsbiblioteket öppnade den här utvecklingslinjen med Bibliotek 10 som år 2005 fick sitt ställe i det gamla funktionalistiska Posthuset i stadens absoluta kärna. Bibliotek 10 koncentrerade sig på musiktjänster och datorer (aktiviteterna flyttades 2018 till Ode). Ett annat steg i den nya riktningen var träffpunkten Glaspalatset vars betoning var rådgivning i datateknik.

 

Centrumbibliotek – inte huvudbibliotek

 

Under de första åren av 2000-talet fick man också ordning i begreppen. Det var inte fråga om huvudbiblioteket som man drömde om utan det var centrumbiblioteket. Jag minns att Sven Hirn i ett ställningstagande i Helsingin Sanomat ännu på 2000-talet starkt opponerade sig mot att man talade om att bygga ett nytt huvudbibliotek i centrum: huvudbiblioteket var och måste förbli i Böle.

 

Så började man tala om ett centrumbibliotek, som fick ny fart när stadens finanser 2005 igen hade förbättrats. Nya utredningar lanserades. Stadsdirektören Jussi Pajunen grundade 2006 en arbetsgrupp för planeringen av centrumbiblioteket. Idén var att biblioteket skulle byggas som ett kulturcentrum med hänsyn till nya serviceformer inom biblioteks- och kommunikationssfären. Sedan tillsatte stadsdirektören en utredningsman, Mikko Leisti, som i främsta rummet skulle söka efter en lämplig tomt för biblioteket. Placeringen skulle avspegla bibliotekets verksamhetskoncept som en institution där upplevelserna, kulturen, lärandet och kommunikationen möter det traditionella biblioteket. Det nya biblioteket skulle väcka både lokal, regional, nationell och internationell nyfikenhet.

 

Stadsdirektörens uttalanden samt arbetsgruppens och Leistis rapporter initierade ganska mycket av den retoriken som har blåst liv i konceptet om centrumbiblioteket, d v s termer som ”multimedialitet”, ”mötesplats”, ”framtidens bibliotek” o s v.  Det var ganska naturligt att den här gången organiserades en internationell arkitektonisk tävling (2012–13) för att finna planeraren för byggnaden som skulle vara någonting extraordinärt. Alla de 500 tävlingsförslagen utställdes för allmänhetens begrundan i en gammal lagerbyggnad i Helsingfors Västra Hamn. Också jag var där och beskådade de oändliga raderna av skisser och bara önskade krafter för tävlingsjuryn att välja den rätta. Och uppenbarligen lyckades de i sitt arbete. Vinnaren var den finska arkitektbyrån ALAs förslag. Byggnaden invigdes i december 2018.

 

Nordens friaste byggnad?

 

Ode är verkligen inget administrativt huvudbibliotek, eftersom nästan hela byggnaden består av utrymmen som är öppna för allmänheten. Varje av de tre våningarna är ägnade åt olika slags aktiviteter. Den aktiva bottenvåningen är ämnad för den stora publikens evenemang, diskussioner, bio, restaurang, men man kan också hämta och återlämna böcker där. Den andra våningen är ett ställe där människorna kan syssla med sina egna projekt, det finns till förfogande särskilda tjänster såsom 3D-printer, symaskiner, studior, försökskök samt fria utrymmen för enskilt arbete o s v. Den översta våningen liknar mest ett traditionellt bibliotek, och borde bibehålla sin lugna karaktär.

 

 Man har klagat på att det inte finns många böcker på hyllorna, men det är inte meningen att utrymmet skulle likna ett boklager. Det finns mycket luft och ljus omkring hyllorna. Och man kan beställa vilken bok som helst dit med kort varsel. Byggnadsmaterialen är till stor del trä och glas. Arkitekten Antti Nousjoki från arkitekturbyrån ALA karaktäriserar Ode på bibliotekets webbsida som ”en av Helsingfors, eller de nordiska ländernas friaste byggnader där användarna kan göra mycket själva och ta initiativet till vad de gör. Det är helsingforsarnas och stadens besökares gemensamma, lärande och utvecklande verktyg.”

 

När biblioteket invigdes 5.12.2018 sade republikens president Sauli Niinistö i sitt tal: ” Ode är mer än ett bibliotek, det är en hyllning till vårt självständiga land och dess bildning. Det är plats Finland och finländarna är välförtjänta av.”

 

Och publiken har mottagit biblioteket med storm. Redan under ett drygt halvt år besökte över två miljoner människor biblioteket. Det har blivit ett skyltfönster för stadsbiblioteket, staden och Finland i allmänhet. Våren 2019 offentliggjorde Finlands nya regering sitt program i bibliotekets tredje våning framför kameror och bokhyllorna bakom sig. Radion och tv:n sänder ofta direkta program ifrån biblioteket. Under IFLA mötet i Athen i augusti 2019 valdes Ode till Public Library of the Year. De flesta som besöker eller använder biblioteket, bland dem vår dotterdotter Siiri, berömmer biblioteket. Ode passade väl till att symbolisera Finlands hundraåriga självständighet, även om det blev färdigt först ett år efter jubileumsåret 2017. De som arbetar för biblioteken har all anledning att vara stolta över den här nya byggnaden. Tiden skall visa om den verkligen är en trendbrytare.

 

Citerade källor:

Aaltonen, Hanna: Kirjavarastosta olohuoneeksi: Yleisten kirjastojen tilojen historiaa. Ingår i boken: Suomen yleisten kirjastojen historia. Toim. Ilkka Mäkinen. BTJ Kustannus 2009, s. 467–612.

Aaltonen, Hanna: The Finnish library space – from stacks to living room: a history of the development of public library spaces in Finland. Transl. by Antti Mäkinen. Helsinki: Avain, 2012.

Sven Hirn: Kansankirjastosta kaupunginkirjastoksi. Helsingin kaupunginkirjasto 1860–1940 Helsingfors 1998. [Från folkbibliotek till stadsbibliotek. Helsingfors stadsbibliotek 1860–1940. Svensk resumé s. 254–260.]

Sven Hirn: Librarians versus architects. Ingår i boken: Finnish public libraries in the 20th century. Ed. by Ilkka Mäkinen. Tammerfors 2001, 88–102. På finska: ”Helsingin kaupunginkirjasto: kamppailua paikasta ja tilasta” i Kirjastojen vuosisata. Yleiset kirjastot Suomessa 1900-luvulla, Helsinki 1999, s. 95–113.

Mikko Laakso: Kansanvalistajasta kansalaisten olohuoneeksi. Helsingin kaupunginkirjasto 1940–2005. Helsingfors 2010. [Från folkupplysare till medborgares vardagsrum. Helsingfors stadsbibliotek 1940–2005. Svensk resumé s. 363–372.]

Sundman, Mikael: Pasila – Helsingin Janus-kasvot. Ingår i boken: Pasila. Helsingin uusi keskus. Toim. Harry Schulman ja Mikael Sundman. Helsingin kaupungin tietokeskus 1998.

 

Information om biblioteket på svenska på webbsidan: https://www.oodihelsinki.fi/sv/vad-ar-ode/

President Niinistö tal vid invigningen av biblioteket 5.12.2018 i sin helhet: https://www.presidentti.fi/niinisto/sv/tal/republikens-president-sauli-niinistos-tal-vid-invigningen-av-centrumbiblioteket-ode-den-5-december-2018/

 

Texten ovan skrevs 2019 för Biblioteksmuseets i Borås årsbok, men koronan grusade projektet. Här litet uppdaterad.

Text: Ilkka Mäkinen .